Jag vet inte hur jag ska lyckas få styrka till att leva vidare ett helt liv utan mamma i livet. Det känns som igår där vi satt på verandan till hennes nya hus, med solen i ansiktet och med årets första jordgubbar i munnen.

Det känns som att det var igår som jag berättade för mamma att jag och Daniel skulle förlova oss,  det känns som att det var igår jag hörde henne säga puss, puss när vi skiljdes åt, det känns som att det var igår som jag kramade henne för sista gången.

Hur ska livet någonsin kunna bli så som det en gång var? Det går inte utan henne, hon är inte längre vid liv och inget kommer att bli detsamma - inget är detsamma.

Jag har fortfarande mina dagar då det hela känns som en fruktansvärd mardröm och att mamma fortfarande är i livet. Jag har så många gånger varit på väg att slå hennes nummer men blivit hindrad av tanken att hon inte längre är här.

Här är hon. Jag känner hennes närvaro och det känns tryggt. Hon bor inom mig och är med i allt jag gör. Men en del dagar kan jag bli så arg, arg över att hon inte är här, arg över att känna mig ensam och arg över allt som hon missar. Sorgen visar sig på olika sätt.

Det kan inte finnas någon Gud. Gör de det? Det finns ingen bra förklaring till att varför mamma inte längre finns i livet. Så är det bara. Hur får jag ur mig alla de känslor som lever hej vilt inom min kropp, när det inte finns någonting jag kan göra för att ändra det faktum att mamma inte lever?

♥