Kom ta min hand i dimman.

Vad det känns tungt dagar som denna. Det känns som att jag ständigt går runt i en tjock dimma och att jag är alldeles ensam. Ensam om mina tankar och ensam i mina känslor. Hur är det möjligt att känna sig ensam när det finns människor omkring en - det handlar inte om att vara ensam i den bemärkelsen utan att vara ensam till sinne. Det svåra för människor, har jag märkt, är att känna förståelse och att vara öppensinnade. Många tänker enbart på sig själva och pratar mer än vad de lyssnar. Det är sådana människor som suger energi ur en.

Men trots att jag har människor omkring mig som älskar mig och som jag älskar så kan jag inte slå bort min känsla av ensamhet. Den finns ständigt där och gnager hål på mig. Det är egentligen inte så märkligt att jag många gånger väljer att vara ensam eftersom jag känner att jag är den enda som förstår mig själv.

Den här tiden och dessa dagar är egentligen tänkt att vara en tid av lycka. En tid av glädje över examen men för mig är det bara ännu en dag ensam i dimman.


Kommentarer

Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0