Att ta sig tillbaka till vardagen.
Mina dagar är tunga. Varje vaken minut återupplever jag alla de känslor och händelser som fyllde mina dagar för ett år sedan. De fyller mina dagar än. Jag vet fortfarande inte hur jag ska bearbeta allt och det slutar med att jag stänger in känslorna och sorgen, tills jag når min bristningsgräns. Jag är där nu. Jag förstår fortfarande inte hur jag kan känna mig ensam i denna sorg när jag vet att det är många andra som också befinner sig här. Jag upplever att min omgivning går vidare och lever medan jag står still. Jag står och trampar på samma plats.
Ett år har snart passerat men det har inte gått en enda dag då jag inte har tänkt på mamma. Den senaste veckan har det känts som att jag befinner mig i en bubbla, en bubbla där ingen kan nå mig. Jag kanske upplever det så för att skolan har börjat och livet ska tillbaka till vardagen. Jag kan inte komma tillbaka till vardagen.
Jag har på ett vis accepterat att mamma inte längre lever och anledningen till det är för att jag nu verkligen känner att hon inte kommer att komma tillbaka fysiskt - men hon är med mig varje dag. Jag känner mig liten som människa i denna stora sorg.
Jag har vid flera tillfällen känt att jag haft två val, antingen att slåss eller att inte slåss. Anledningen till varför jag sitter här idag är för att någonstans på vägen kände jag att livet är inte över för mig. Jag vill fortsätta leva och jag känner att jag har så mycket kvar att uppleva men jag har ett stort sår i mitt hjärta och känner en enorm tomhet och saknad efter mamma som alltid kommer att finnas med mig i precis allt jag gör.
Trots att jag valde att slåss och fortfarande vill uppleva livet så har jag svårt att hitta gnistan i vardagen. Denna eviga rutinmässiga vardag.
♥
Kommentarer
Trackback
