När kommer ljuset?
Jag vet inte längre hur mycket jag orkar. Det känns som att jag lever ett helt annorlunda liv när jag är för mig själv och ett annat när jag har människor omkring mig. Jag känner ilska inom mig samtidigt som jag känner tomhet och en nedstämhet. Jag är ett vrak inombords men är rädd för att visa det utåt.
Hur kan det vara så att man mitt upp i ett sorgarbete känner sig så ensam när man egentligen inte är det? Jag skärmar av mig från omgivningen och kanske är det mitt försvar. Mitt försvar från att bearbeta. Egentligen så tror jag någonstans på att prata om det man går igenom, men när man känner sig så orklös så att det till och med blir jobbigt att prata så drar man sig för att göra det. Jag drar mig för att göra det.
Jag befinner mig på en mörk plats just nu och det har varit svårt för mig att säga det - svårt för mig att erkänna det, inte minst för mig själv.
När kommer ljuset?
♥
Hur kan det vara så att man mitt upp i ett sorgarbete känner sig så ensam när man egentligen inte är det? Jag skärmar av mig från omgivningen och kanske är det mitt försvar. Mitt försvar från att bearbeta. Egentligen så tror jag någonstans på att prata om det man går igenom, men när man känner sig så orklös så att det till och med blir jobbigt att prata så drar man sig för att göra det. Jag drar mig för att göra det.
Jag befinner mig på en mörk plats just nu och det har varit svårt för mig att säga det - svårt för mig att erkänna det, inte minst för mig själv.
När kommer ljuset?
♥
All of these lines across my face tell you the story of who I am, so many stories of where I´ve been and how I got to where I am.
Jak & Jil
Dagen har spenderats tillsammans med syster och syskonbarnen - helt underbart. Vad jag älskar mina änglar. ♥
Jag har också putsat klart fönstrerna, var klar för en kvart sen så nu sitter jag här med en kopp te och väntar på att älsk ska komma hem från Tim.
Jag tänker mycket på mamma. Det gör jag varje dag men den senaste tiden har jag känt mig mer deppig och väldigt ledsen samtidigt känns det som att jag många gånger försöker slå undan känslorna och tänka på annat. Vilket inte går.
Jag har svårt för att acceptera att mamma inte kommer tillbaka. Jag tror att jag kommer att kämpa länge med just det.
Jag får så ont i bröstet - i hjärtat. Smärtan är ihållande och tung. Hur ska jag få bort den?
♥
Nästa rum.
Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag, och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn.
Tala till mig, på samma sätt som du alltid brukade.
Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig, så som vi alltid brukade.
Skratta åt vardagens små ting.
Var med mig, lev med mig.
Tänk på mig, bed för mig.
Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder detsamma.
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig?
Jag väntar på dig, för en kort stund.
Alldeles i närheten.
♥
I don't want the world to see me, cause I don't think that they'll undestand.
Tänk om dygnet hade haft fler timmar, eller om jag inte hade behövt så många timmar sömn, först då hade jag känt att jag hade hunnit med allt det jag försöker få gjort på en och samma dag. Jag kan känna mig stressad över att inte hinna med även de allra minsta sakerna i vardagen.
Egentligen så vet jag att det inte har med dygnets timmar att göra utan med mig själv. Jag behöver jobba med mig själv och försöka stressa ner, men det är svårt när det har hänt mer det senaste året än vad det har gjort hittills i hela mitt liv.
Det senaste året har varit en madröm - ett rent helvete. Maktlöshet är det jag känt. En stark maktlöshet och med den en stor oförmåga att ha kontroll över vad som händer och sker. Under det senaste året har även känslan av att inte kunna förutse och att vara ovetande satt djupa sår i mig.
Jag kommer inte kunna bli hel igen, det är ett stort tomrum inom mig.
Mamma du fattas mig.
♥
somewhere over the rainbow way up high there´s a land that I heard of once in a lullaby.
Jag vet inte hur jag ska lyckas få styrka till att leva vidare ett helt liv utan mamma i livet. Det känns som igår där vi satt på verandan till hennes nya hus, med solen i ansiktet och med årets första jordgubbar i munnen.
Det känns som att det var igår som jag berättade för mamma att jag och Daniel skulle förlova oss, det känns som att det var igår jag hörde henne säga puss, puss när vi skiljdes åt, det känns som att det var igår som jag kramade henne för sista gången.
Hur ska livet någonsin kunna bli så som det en gång var? Det går inte utan henne, hon är inte längre vid liv och inget kommer att bli detsamma - inget är detsamma.
Jag har fortfarande mina dagar då det hela känns som en fruktansvärd mardröm och att mamma fortfarande är i livet. Jag har så många gånger varit på väg att slå hennes nummer men blivit hindrad av tanken att hon inte längre är här.
Här är hon. Jag känner hennes närvaro och det känns tryggt. Hon bor inom mig och är med i allt jag gör. Men en del dagar kan jag bli så arg, arg över att hon inte är här, arg över att känna mig ensam och arg över allt som hon missar. Sorgen visar sig på olika sätt.
Det kan inte finnas någon Gud. Gör de det? Det finns ingen bra förklaring till att varför mamma inte längre finns i livet. Så är det bara. Hur får jag ur mig alla de känslor som lever hej vilt inom min kropp, när det inte finns någonting jag kan göra för att ändra det faktum att mamma inte lever?
♥
Det känns som att det var igår som jag berättade för mamma att jag och Daniel skulle förlova oss, det känns som att det var igår jag hörde henne säga puss, puss när vi skiljdes åt, det känns som att det var igår som jag kramade henne för sista gången.
Hur ska livet någonsin kunna bli så som det en gång var? Det går inte utan henne, hon är inte längre vid liv och inget kommer att bli detsamma - inget är detsamma.
Jag har fortfarande mina dagar då det hela känns som en fruktansvärd mardröm och att mamma fortfarande är i livet. Jag har så många gånger varit på väg att slå hennes nummer men blivit hindrad av tanken att hon inte längre är här.
Här är hon. Jag känner hennes närvaro och det känns tryggt. Hon bor inom mig och är med i allt jag gör. Men en del dagar kan jag bli så arg, arg över att hon inte är här, arg över att känna mig ensam och arg över allt som hon missar. Sorgen visar sig på olika sätt.
Det kan inte finnas någon Gud. Gör de det? Det finns ingen bra förklaring till att varför mamma inte längre finns i livet. Så är det bara. Hur får jag ur mig alla de känslor som lever hej vilt inom min kropp, när det inte finns någonting jag kan göra för att ändra det faktum att mamma inte lever?
♥
hur ska jag någonsin klara mig utan dig?
Mamma jag saknar dig så det värker i hjärtat, jag är inte densamma utan dig, jag tänker på dig varje dag och
Jag älskar dig.
♥
