Jak & Jil

Gårkvällen var mycket trevlig och väl hemma bäddade jag ner mig i soffan och kollade på bröllopsmiddagen då älsk åkte till casinot.

Jag sover dåligt nu igen. Jag tror att det inte bara har att göra med sorg utan även att resan närmar sig med stormsteg - jag är nervös helt enkelt. Det börjar bli spännande nu.

Idag ska vi ner till Varberg på middag - det var längesen. Nu ska jag in och hoppa på älsk i sängen, det är dax att gå upp.

♥

Tänk om dygnet hade haft fler timmar, eller om jag inte hade behövt så många timmar sömn, först då hade jag känt att jag hade hunnit med allt det jag försöker få gjort på en och samma dag. Jag kan känna mig stressad över att inte hinna med även de allra minsta sakerna i vardagen.

Egentligen så vet jag att det inte har med dygnets timmar att göra utan med mig själv. Jag behöver jobba med mig själv och försöka stressa ner, men det är svårt när det har hänt mer det senaste året än vad det har gjort hittills i hela mitt liv.

Det senaste året har varit en madröm - ett rent helvete. Maktlöshet är det jag känt. En stark maktlöshet och med den en stor oförmåga att ha kontroll över vad som händer och sker. Under det senaste året har även känslan av att inte kunna förutse och att vara ovetande satt djupa sår i mig.

Jag kommer inte kunna bli hel igen, det är ett stort tomrum inom mig.
Mamma du fattas mig.
♥

Redovisningen i onsdags av examensarbetet gick bra, nu väntar en härlig sommar utan jobb eller plugg - skönt. Denna sommaren är så efterlängtad och om en månad så befinner jag mig i det stora landet.

Det är verkligen blandade känslor nu, jag skulle kunna ge vad som helst för att mamma skulle vara kvar här hos oss. Livet är orättvist och jag kämpar var dag med att förstå att mamma inte kommer tillbaka.

Det händer ständigt saker i livet som får en till att börja tvivla, tvivla om det är värt det, om det är värt att kämpa för. Livet förändras och det är många gånger riktigt smärtsamt. Att försöka gå vidare är så mycket svårare än vad människor säger. Det pratas för lite om smärtan.

När man befinner sig i en kris så inser man att det är oerhört viktigt att omringa sig med människor som förstår en och som man älskar. När en sådan viktig människa försvinner ur ens liv så raserar det som man har byggt upp.

Tänk om det hade funnits en bok som beskriver tillvägagångssättet för att ta sig upp på benen igen, vad det hade underlättat. Vad jag har lärt mig så har alla människor olika tillvägagångssätt och det blir upp till var och en att ta reda på sitt sätt att finna sin väg.

Att finna sin väg kan nog vara livets stora gåta, hur vet man vilken väg man ska ta? Jag är inte där riktigt än, jag vandrar runt i dimman och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Men med mamma i själen, familjen i hjärtat, vännerna bakom mig och Daniel i handen så hoppas jag att jag finner min rätta väg.

♥